Den senaste tiden har jag inte precis mått särskilt bra. Det är mycket med skolan (andra skulle antagligen inte tyckt det) och medicinen strular. Men tack vare det så har jag börjat lyssna mycket på låtar som på något sätt handlar om Alice i Underlandet. Jag önskar ofta att få uppleva ett sådant äventyr, kanske skulle jag till och med må bra av det när jag kommer tillbaka. Eller så trivs jag så bra att jag stannar. Visst jag älskar min pappa, men vissa gånger måste man vara självisk. Min mamma har varit extremt jobbig, inte för att det är ovanligt. Enda gången hon verkligen tycker om mig är om jag ger henne pengar som jag tjänat ihop eller gör alla jävla sysslor åt henne. Men det har alltid varit så, jag är van. Det var tack vare henne som jag inte fick träffa min egen pappa på några år. Vilken jäkla människa gör så? Men om man tänker efter, vad hade hon gynnat på om jag var hos min pappa? Ingenting. Ni ska förstå att min mamma bara bryr sig om saker som gynnar henne. Skulle man jämföra mig med en disney prinsessa skulle det säkerligen vara Askungen. Jag fick göra nästintill allt för henne. Gjorde jag något fel så blev jag straffad. Visst det är inte så illa som det kunde varit men grejen är att hon förnekar allt jag säger, det är egentligen därför jag är arg på henne. För om hade sagt att det jag säger är sant så skulle hon inte gynnas på något sätt, så hon ljuger om allt för att framstå som bättre än alla andra. Hon gömmer sig bakom sin jävla bipolaritet.

Det är därför jag önskar att jag var Alice, främst vill jag hitta mig själv. Jag har aldrig haft den möjligheten. Jag vet inte vem jag är.

Be you and be crazy

xoxo

tovalito